Ni känner till mitt öde: jag är en paria, en fredlös utbygdsjägare i detta kulturens ödeland. Jag uthärdar en veckas avstängning från Mullberga.
Som den Pontus Pilatius Leif är beviljade han mig två timmars permission , tillräckligt lång tid för att kunna se Jesus Christ Mullberga Star och ge ett skriftligt vittnesmål.
Är det två timmar jag önskar att jag hade varit avstängd från Mullberga var det dessa två. Det var två timmars kval, två timmars försmak av helvetet, armageddon och My Super Sweet Sixteen.
Handlingen är simpel. Vi följer en Jesus från krubba till kors. Ung Jesus spelas av en elev (Timmy, 3 A) som är begåvad med en fantastisk kombination av stammande och tondövhet. Den äldre Jesus spelas av Josef Krempl. Den återuppståndne Jesus spelas av Leif. Deras prestationer kan jag, i likhet med DN Kultur-skribenter som inte recenserar varandras verk, inte uttala mig om. Vi är kollegor. Det finns en risk att jag är ”partisk”.
Föreställningen blandar solonummer med sång och monologer med masscener á la Disneyfilmer. Det är platt och infantilt, en misshandel för örontrummorna och näthinnan, en våldtäkt av publikens själ som vill andas Mening, Innebörd, Emotioner. Inget får man. Det är tomt. Och det värsta är att det är tomt och värdelöst på alla plan. ”Skådespelarnas” repliker levereras till och med sämre än vad de görs i tysk tvättmedelreklam, pjäsens rekvisita för tankarna till Jönsonligan, och musiken… ja, musiken kan i bästa fall betecknas som oväsen. I värsta fall som krigsförbrytelser.
Jag hatar sifferbetyg. Leif krävde dock att jag skulle ge pjäsen ett, ”gärna ett högt”. Här kommer mitt betyg:
Jag ger Jesus Christ Mullberga Star 5 st Bert Karlssons.
(Nota bene: Betygskalan fungerar enligt den Pålsonsska principen att ju färre Bert Karlssons, desto bättre verk. Exempelvis får Focaults samtliga verk en Bert Karlsson.)
Signerat: Jesper Pålsson. Musikkrönikör.
