Kära Mullbergare,
Klass 5B är just nu på Gotland. Utan mig.
Ja, ryktena stämmer – jag åkte i förtid hem från klassresan till Gotland. Jag lämnade dem i Miriams händer, ett beslut jag inte ångrar.
Jag åkte till Gotland med drömmar och ambitioner om att forma 5B till en paradklass, en symbol för Mullbergas förmåga att vända ”fritänkande” (stökiga) elever till praktfulla individer som blint lyder mina ord. Drömmar om att med hjälp av en trogen skara lärare forma dessa barn under ett ”koncentrationsläger” på Sveriges Madagaskar.
Kanske var jag naiv. Jag vet inte.
Det jag vet är att jag återvänder som en cynisk, men fortfarande stark, man.
Att ens insatser motarbetas från barnens föräldrar är något alla rektorer lärt sig hantera – men att ens egen lärarkår vänder sig mot en ska inte ens de värsta kommunala rektorerna behöva uppleva.
Upprepade gånger har jag försökt tala om för barnen vad och hur de ska göra, men utan resultat. De lyder inte mina order. När jag säger åt dem att bära väskor, leker de dunken. När jag vill väcka dem kl 5 låtsas de inte höra mig. När jag drar in lunchen som straff, manipulerar de föräldrarna till att köpa McDonalds-mat till dem. När jag försöker leda min workshop i klassrumsetik ”Räck upp handen för den helige Anden”, sätter Annas pappa Peter igång en fotbollsturnering. Och så vidare.
Miriam menar att jag istället för att ge order bör föra en dialog med dem och får stöd från föräldrarna (Mahesh står mest och nickar åt både mig och Miriam, så jag vet inte vems sida han står på.). Att man bör göra saker också på barnens villkor och fråga om vad de tycker.
Nonsens! Förde Jesus någonsin en dialog med sina lärljungar? Ja – och där vet vi ju alla vad som hände. Ringer Judas några klockor, Miriam?
Nej, på Mullbergaskolan går orden endast i en riktning – och det är från min mun.
Att jag åker hem är inte ett personligt nederlag.
Det har inte med mitt misslyckande att göra; jag vet personligen att jag hade lyckas stävja barnen om inte Miriam och föräldrarna hade lagt sig i.
Det är en tydlig gest mot vilka kontra-pedagogiska insatser jag inte tolererar.
Det är en aktion för att visa att jag fortfarande har, och kommer ha, makten.
Inför hösten kommer jag se över min föräldra-policy och min Miriam-policy. Det här var droppen som fick min tolerans-bägare att rinna över. Inser att jag varit för snäll och luddig i mina policy:s. Men nu blir det ändring. Inget mer ”Mr Nice Guy” (som en Jackie Chan-film jag såg på TV6 en gång heter).
Ses i höst, Miriam.
PS! Miriam! Glömde min Håkan Nesser-deckare (kommer ej ihåg namnet) jag köpte på båten ner. Eftersom jag hemskt gärna vill veta om Barbarotti klarar fallet, kan du vara snäll att ta med denna bok hem.
Leif Waldemark
Rektor, Mullbergaskolan
