Utdrag ur ”I Mörkrets Korridorer”

Som ni säkert märkt har jag under sommaren haft ett lite oklart fokus och ibland verkat frånvarande (kanske inte i jämförelse med Josef efter att han sett ”Så som i Himmelen” visserligen). Detta har inte med mitt rektorskap att göra – utan med mitt författarskap! Jag har nämligen påbörjat utvecklingen av en ny deckar-roman i skolmiljö…

Jag presenterar – ”I Mörkrets Korridorer”:

En elevassistent hittas mördad i grovsoprummet.
En träslöjdslärare smider planer.
En bildlärare har målat ett falsk porträtt av sig själv.
En rektor får sig en läxa som aldrig skulle behöva läras…

I en spänningsfull och engagerande historia får vi följa Rektor Van Waldestéens sluga arbete med att nysta upp den mörka konspiration som skolans lärarkår hållit tyst i alla dessa år.

Här följer ett utdrag ur boken, som jag just nu letar utgivare till.

Kaffet hade redan kallnat när han fyllde på koppen. Han var van. Faktum var att han var den enda läraren som verkligen uppskattade det beska kaffe Mirja brukade brygga under förmiddagarna. Han skrattade för sig själv vid tanken – att en kurator också kunde brygga sådant kaffe, det hade han aldrig sett under sin långa och ärofyllda karriär. Han skulle precis doppa sin andra finska pinne när han blev avbryten med en ödesmättad smäll. Hans kontorsdörr slets upp med en kraft endast en man med ett fysiskt arbete skulle klara av utan att anstränga sig extra. Kakan gled långsamt ur fingrarna. Mycket riktigt – i öppningen stod Jonny, skolans vaktmästare.
- Rektor Von Waldestéen, sade han och kippade efter andan. Det är Markesh. Elevassistenten.
Den finska pinnen sög åt sig kaffet, omgiven av ett oroligt svart hav.
- Vad menar du?
- Han är… död. Borta, sa Jonny och tittade på kaffekoppen – ovetandes om att han lika gärna kunde tala om den finska pinnens plötsliga död. Jag hittade honom i grovsoprummet, när jag skulle skrota de gamla bänkarna från bildsalen – vilket för övrigt var en oerhört smart prioritering från din sida.
- Tack. Jag vet, det hör till mitt jobb att administrera såväl eleverna som lokalerna, blev svaret. Rektorn var van vid komplimanger – det föll sig liksom naturligt då han besatt en mångsidig kompetens.
- Det är imponerande vilket engagemang du har för skolan, du brinner verkligen för lärande. En stor man. En messias. Vaktmästaren var rörd.
- Tja, jag har väl en del goda egenskaper. Men ingen är perfekt, kom ihåg det, sa rektorn småleende. ”Framförallt inte en död elevassistent” tänkte han för sig själv.
- Jag vet inte vad vi ska göra, ska vi ringa snuten?
Van Waldestéen tänkte för en stund. Han var en stolt problemlösare i sin natur, så varför blanda in ett utomstående element?
- Ingen anledning än. Jag tror vi får göra lite egen efterforskning först, sa han eftertänksamt. Grovsoprummet sa du? Det är väl bara du, jag och en till person som har tillgång till det?
- Menar du att… Men han skulle väl aldrig…?
- Det finns bara ett sätt att få reda på det. Jag tror det är dags för att se om vår träslöjdslärare Tore verkligen är av det rätta virket…

Vill ni veta den spännande upplösningen får ni hålla utkik i bästsäljarhyllorna till julen!

Leif Waldemark
Rektor och Samtidsskildrare, Mullbergaskolan